Snoooowie!!!
Idag var en sådan där underbar vinterdag som jag har väntat på sedan jag tröttnade på sommarens värme (vilket faktiskt inte var 1:a Juni som så många tycks tro ). Termometern hade lite beslutsångest (den pendlade lite halv mystiskt) i början med bestämmde sig tillslut för att det var - 6 grader ute. Helt underbart tänkte jag och anade inte hur rätt jag skulle få då jag ca 15 minuter senare mötte kylan (iförd täckbyxor, 3 tröjor, stickade strumpor, dun jacka, vantar, mössa och halsduk) och slogs av klarblå himmel, gnistrande snö, och träd med grenar så fullastade med snö så man trodde att de skulle gå sönder.
Perfekt ridväder tänkte jag innan det slog mig att min stackars ögonsten har haft feber och bara får skritt promeneras, men som tur var kom jag på den briljanta idén att jag och Elin (min vän) kunde ta Robelie (min häst) och Hedwig (min hund) och ta en lång promenad tillsammans vilket vi också gjorde.Solen sken, det lät så där knarrigt mysigt under våra fötter,hovar och tassar när vi gick, fåglarna kvittarde och förengångs var livet nästan sådär mysigt och uppfriskande som en reklam film för Vicks blå. Och då slog det mig hur glad jag är att jag och Sandra inte åker förens i Januari. Jag skulle sakna vintern med allt vad varm oboy, julhets, och mysiga kvällar framför brasan heter. Jag skulle sakna att drapera in mig i lager på lager med kläder för att sedan gå ut och ta sig ett pulkaåk. Men framför allt skulle jag sakna skridskoåkningen, inte för att jag någongång i mitt liv har varit en stjärna (eller ens intresserad av bli) på att skridskor utan helt enkelt tycker att det verkar så grymt mysigt när par är ute och åker tillsammans som i filmen om Ödet Får Bestämma. På hela taget är faktiskt den filmen lite smått värdelös om man bortser från just skridsko scenen. Presis så ska mitt framtida new york ragg vara. Ett lätt snö fall, en upplyst skridskobana och två stickade vantar som ömt håller i varandra medans de skriskoar (säger man skatar kanske?) bredvid varrndra. Simpelt och romantiskt. Thats my thing!
Perfekt ridväder tänkte jag innan det slog mig att min stackars ögonsten har haft feber och bara får skritt promeneras, men som tur var kom jag på den briljanta idén att jag och Elin (min vän) kunde ta Robelie (min häst) och Hedwig (min hund) och ta en lång promenad tillsammans vilket vi också gjorde.Solen sken, det lät så där knarrigt mysigt under våra fötter,hovar och tassar när vi gick, fåglarna kvittarde och förengångs var livet nästan sådär mysigt och uppfriskande som en reklam film för Vicks blå. Och då slog det mig hur glad jag är att jag och Sandra inte åker förens i Januari. Jag skulle sakna vintern med allt vad varm oboy, julhets, och mysiga kvällar framför brasan heter. Jag skulle sakna att drapera in mig i lager på lager med kläder för att sedan gå ut och ta sig ett pulkaåk. Men framför allt skulle jag sakna skridskoåkningen, inte för att jag någongång i mitt liv har varit en stjärna (eller ens intresserad av bli) på att skridskor utan helt enkelt tycker att det verkar så grymt mysigt när par är ute och åker tillsammans som i filmen om Ödet Får Bestämma. På hela taget är faktiskt den filmen lite smått värdelös om man bortser från just skridsko scenen. Presis så ska mitt framtida new york ragg vara. Ett lätt snö fall, en upplyst skridskobana och två stickade vantar som ömt håller i varandra medans de skriskoar (säger man skatar kanske?) bredvid varrndra. Simpelt och romantiskt. Thats my thing!
Kommentarer
Trackback