Maria

Jag har en saknad i mitt hjärta. ( Nu lät jag lika melankolist dramatisk som ors brukar när hon är på det humöret). Jag saknar alla som åker, jag saknar alla folk som inte är som dom brukar vara. Med detta menar jag att vissa männsikor har blivit så påfrestande jobbiga att jag inte ens orkar bry mig i att "hålla liv i våran vänskap" (ett annat uttryck som gjort för att komma ur menie lieblings TöÖrys gap). Men mest att allt saknar jag faktiskt mig själv. Alltså jag menar nu inte att jag ska börja gå någon finna mig själv kurs eller något annat pretantiöst utan hel enkelt att jag nu mera alltid är som jag brukar vara några dagar varje månad (yoooou knooow what I mean *blink,blink*). Irriterad, grinig, och har ett totallt behov av att inte träffa människor men ändå kan jag inte låta bli att tycka att jag är ensammast i världen.  Självömkan är nu mera min melodi. Men det ÄR syndom mig. Bara så att du vet.

Annars så har jag julpyntat och städat hela dagen och lyssnat på julmusik. Mysmys.

Ipod is still gone like the wind but ET har kommit in mitt liv nu. Ett 8GBs underverk. My new love!
Jag är faktiskt ett levande bevis på en tragisk själ.

Detta inlägg ska ägnas åt något så mainstream som Lycka. Detta kom sig av att jag helt enkelt bland massa ritande, svambobfyrkants tittande, och affärlekande i dag på jobbet ställde mig själv frågan hur vet jag när jag är lycklig? Nu syftar jag naturligtvis inte på att möjligheten fanns att jag mot alla odds hittade lyckan i minihuset på Ica Maxi för det gjorde garanterat inte (snarare tvärtom) utan att det slog mig att vad som än händer är jag aldrig nöjd.
Ta telexempel i våras när jag hade en liten depressions period. Jag hade inget jobb och dålig ekonomi. Saker som kan göra den mest lugna människa galen. Vad hände? Jo jag var helt galen och det enda jag kunde tänka på vad detta. Skulle då någon ha ställt mig frågan Vad skulle göra dig lycklig hade jag garanterat skrikit ETT JOBB!!! Som de flesta i min närhet så fick jag inte bara inte ett jobb utan ett grymt bra jobb som jag verkligen trivdes på. Blev jag lycklig?Svar nej.Jag kan väll mer säga att jag blev väldigt glad (eller så har helt enkelt ett konstigt perspektiv på lycka) Jag kom genast på 162537 andra saker jag ville ha.

Alla människor har problem. Så är det bara. Alla har något de grubblar över, det är helt enkelt mänskligt. Det är allt från krassliga familjeförhållanden, brist på kärlek, dåligt självförtroende osv. Visst har du någongång tänkt om jag bara fick det eller skulle detta hända, jadå skulle allt vara perfekt. Men förlåt, jag är en tråkig och känslolös människa men när folk får frågan Vad är målet med ditt liv?  och svarar Att bli lycklig, skrattar jag. Min tro är att detta är en omöjlighet. Får du det du alltid har drömt så försvinner tillslut det rosaskimret och lämnar dig kvar med nya mål och förhoppningar. Människan är otillfredställbar, det finns alltid något som kan fixas till och ändras för att allt ska bli perfekt. Det är nog kanske därför mänskligheten utvecklas hela tiden, det går helt enkelt alltid att göra tillvaron lite bekvämare. Jag tror helt enkelt att lycka är inget konstant fenomen utan något man upplever under små korta stunder (som man oftast inte fattar att de finns förens de har paserat). Tex. en sensommarkväll när man grillar med några kompisar och bara tar det lugnt, ögonblicket efter du fick en komplimang, när du i dina lodigaste kläder sitter och myser med pojkvännen framför tv:n, listan kan göras oändlig. But I tink you know were I will get.

Så jadu lycka. Were are you?
Bor du i mina gympaskor?

Dagen har ägnats åt att jobba och paranoia. Jag är paranoid vilket jag är fullt medveten om. Men varför Elin?! Varför?! Varför fick jag bara 10 timmar!?Ät jag ogillad?Är jag dålig? Elin?!. Svara du allsmäktiga Elin!!! Why? Porqoua? Du vet allt, du vägrar bara berätta, jag vet det!!!Tell me!!!!

Annárs så är det nu 14 dagar sedan ipod försvann. Ibland undrar jag inte kan göra ett byte så att mamma försvinner istället.

Idag var en sådan där underbar vinterdag som jag har väntat på sedan jag tröttnade på sommarens värme (vilket faktiskt inte var 1:a Juni som så många tycks tro ). Termometern hade lite beslutsångest (den pendlade lite halv mystiskt)  i början med bestämmde sig tillslut för att det var - 6 grader ute. Helt underbart tänkte jag och anade inte hur rätt jag skulle få då jag ca 15 minuter senare mötte kylan (iförd täckbyxor, 3 tröjor, stickade strumpor, dun jacka, vantar, mössa och halsduk) och slogs av klarblå himmel, gnistrande snö, och träd med grenar så fullastade med snö så man trodde att de skulle gå sönder.
Perfekt ridväder tänkte jag innan det slog mig att min stackars ögonsten har haft feber och bara får skritt promeneras, men som tur var kom jag på den briljanta idén att jag och Elin (min vän) kunde ta Robelie (min häst) och Hedwig (min hund) och ta en lång promenad tillsammans vilket vi också gjorde.Solen sken, det lät så där knarrigt mysigt under våra fötter,hovar och tassar när vi gick, fåglarna kvittarde och förengångs var livet nästan sådär mysigt och uppfriskande som en reklam film för Vicks blå. Och då slog det mig hur glad jag är att jag och Sandra inte åker förens i Januari. Jag skulle sakna vintern med allt vad varm oboy, julhets, och mysiga kvällar framför brasan heter. Jag skulle sakna att drapera in mig i lager på lager med kläder för att sedan gå ut och ta sig ett pulkaåk. Men framför allt skulle jag sakna skridskoåkningen, inte för att jag någongång i mitt liv har varit en stjärna (eller ens intresserad av bli) på att skridskor utan helt enkelt tycker att det verkar så grymt mysigt när par är ute och åker tillsammans som i filmen om Ödet Får Bestämma. På hela taget är faktiskt den filmen lite smått värdelös om man bortser från just skridsko scenen. Presis så ska mitt framtida new york ragg vara. Ett lätt snö fall, en upplyst skridskobana och två stickade vantar som ömt håller i varandra medans de skriskoar (säger man skatar kanske?) bredvid varrndra. Simpelt och romantiskt. Thats my thing!

Snart är det dax. Jag ska snart till blodcentralen och ge bort lite av mitt blod. Jag ska låta utarbetade sköterskor med dåliga löner sticka vassa nålar i min arm. Sedan ska jag studera hur det röda vätskan lämnar min kropp i en genomskinlig slang för att i ett senare stadium bli ihop packat med annat O- blod i platspåsar, för att rädda någon stackare som inte har satt på vinterdäck på bilen utan kört av vägen rakt in i ett träd och fått allvarliga inre blödningar. Efter dagens hjälteinsats ska jag avnutja en bravo festis med Apelsinsmak  och njuta av Polarbröds renklämma och riktigt gotta mig i allt bra jag ger männskligheten.

Är inte jag och Moder Teresa på samma nivå, så säg?