Flickan som gud glömde..
...eller iallafall tyckte var lite rolig att driva med. Det är jag.
Han skickade i väg alla mina vänner på spännande utbildningar och roliga äventyr runt om i världen men mig glömde han.
Jag är kvar.
Jag knackar och bankar på den förbannade pärleporten men inte får jag någon uppmärksamhet. Jag är trycker i skuggorna och väntar. Som en annan osalig ande.
Eller så sitter han och skrattar åt min ensamhet och har vadslaggnings tävlingar med Johannes Döparen om hur länge jag pallar.
Eller så har han bara sparat sitt triumphkort tillsist. Hans spader ess i rockärmen. Jag är menat för något stort helt enkelt.
Jag tycker om att tänka på det sista. Det hjälper för stunden.
ess or joker? Det är frågan.
Han skickade i väg alla mina vänner på spännande utbildningar och roliga äventyr runt om i världen men mig glömde han.
Jag är kvar.
Jag knackar och bankar på den förbannade pärleporten men inte får jag någon uppmärksamhet. Jag är trycker i skuggorna och väntar. Som en annan osalig ande.
Eller så sitter han och skrattar åt min ensamhet och har vadslaggnings tävlingar med Johannes Döparen om hur länge jag pallar.
Eller så har han bara sparat sitt triumphkort tillsist. Hans spader ess i rockärmen. Jag är menat för något stort helt enkelt.
Jag tycker om att tänka på det sista. Det hjälper för stunden.
ess or joker? Det är frågan.
Nytt år..
Julen kom och paserade nyår lika så. Jag har inte bloggat på en månad. Fast egentligen har jag det, glömde bara bort att publicera. Det är därför det ser ut som jag är fett seriös har skrivit två inlägg idag. Men det är jag inte, jag är bara klantig. Som vanligt.
Nyår i Sälen var ett roligt kapitel och jag är lika sliten som ett barns älsklings nallebjörn.
Men jag håller på att återhämta mig.
Nu ska jag till Stallet.
Tjollahopp!
Nyår i Sälen var ett roligt kapitel och jag är lika sliten som ett barns älsklings nallebjörn.
Men jag håller på att återhämta mig.
Nu ska jag till Stallet.
Tjollahopp!
Cause tramps like us, baby we were born to run.
Livet är en illusion.
Eller en nostalgi. En förhoppning om framtiden som aldrig kommer.
Man väntar, väntar och väntar på att allt ska starta.På att kön ska ta slut och man äntligen står på tur för att kasta sig ut i vuxen livet.
Jag har alltid haft en stark bild av vad jag ska göra i 20 års åldern. De har kraftigt varierat men aldrig ALDRIG någonsin inkluderat SSAB och Borlänge. Det har varit allt från att knarka med rockstjänor, bli kär i paris och ha heta otrohetsaffärer på lyx hotell till att leva ett utsvängt underbart studentliv. Jag skulle resa ut på exotiska resor, dansa i solnedgångar på magiska stränder, bestiga berg, och besöka djunglar. Jag skulle bli övergiven på långa sandstränder där håret aldrig blåser in i munnen och låta vinden torka mina tårar. Jag skulle ha ett coolt jobb i toppen på en skyskrapa i new york och efter jobbet skulle jag och mina vänninor göra stan osäker med våra underbart-trendrätta kläder, svallande hår och porlande skratt. Jag skulle springa efter tåg och precis när tåget med min älskade lämnat stationen och jag trodde allt hopp var ute skulle jag vända mig om och folkhavet skulle skingras och han skulle stå där lite handfallen med en portfölj i handen i förd en lång grå rock med slipsen lite slarvit knuten runt halsen och säga "Förlåt, jag kunde inte lämna dig". Jag skulle bli dumpad i kuliserna på dramaten, min rockstjärne-pojkvän skulle dedikera en sång till mig inför 40000pers på en konsert. Jag skulle gifta mig på en öde sandstrand med vinden blåsande lite mjukt i min vita chifong-klänning och tillsammans skulle vi rida iväg mot solnedgången. Det skulle alltid vara mörkt och kallt och regnit ute när telefonen ringer och säger det värsta.
Istället har jag aldrig varit i paris eller besökt ett lyxhotell. Jag tillbringar mer tid på Ica än på exotiska stränder. Och min rockstjärnepojkvän lyser med sin frånvaro. Jag har inget coolt och fancy jobb och studentlivet har jag lagt på is i allafall i ett halvår till kanske längre. Det är alltid soligt och fint ute när telefonen ringer och levererar dålig nyheter och en vit chiffong-kläning skulle aldrig sitta snyggt på mig om jag inte går ner några kilo först.
Men ändå. Jag mår inte dåligt. För första gången i mitt liv har jag ingen ångest över framtiden, det löser sig.
Och ändå, är inte lite av dessa fantasier och förhoppningar själva nostalgins kärna? De få gånger de väl slår in och vi upplever de fanatstiska ögonblicken som vi innerst inne vet bara sker på film, drömmer vi oss alltid tillbaka med en nostalgisk leende och tänker på tiden-då-livet-lekte. Och oftast rationaliserar vi det här minnet och helt plötsligt var allt underbart. Det var tiden då håret aldrig kladdade in sig i läppglansen, tiden då det aldrig regnade när man skulle på fest och man såg ut som en dränkt katt när man kom fram. Tiden då alla sommrar var varma och vintrarna dränktes i snö. Tiden som egentligen bara existerar i våra hjärnor men vi har gjort till våran verklighet. Men det gör inget.
För ibland lär man fly vardagen och bli kär i Paris eller jobba i New York. För hur skulle livet vara utan drömmar?
Eller en nostalgi. En förhoppning om framtiden som aldrig kommer.
Man väntar, väntar och väntar på att allt ska starta.På att kön ska ta slut och man äntligen står på tur för att kasta sig ut i vuxen livet.
Jag har alltid haft en stark bild av vad jag ska göra i 20 års åldern. De har kraftigt varierat men aldrig ALDRIG någonsin inkluderat SSAB och Borlänge. Det har varit allt från att knarka med rockstjänor, bli kär i paris och ha heta otrohetsaffärer på lyx hotell till att leva ett utsvängt underbart studentliv. Jag skulle resa ut på exotiska resor, dansa i solnedgångar på magiska stränder, bestiga berg, och besöka djunglar. Jag skulle bli övergiven på långa sandstränder där håret aldrig blåser in i munnen och låta vinden torka mina tårar. Jag skulle ha ett coolt jobb i toppen på en skyskrapa i new york och efter jobbet skulle jag och mina vänninor göra stan osäker med våra underbart-trendrätta kläder, svallande hår och porlande skratt. Jag skulle springa efter tåg och precis när tåget med min älskade lämnat stationen och jag trodde allt hopp var ute skulle jag vända mig om och folkhavet skulle skingras och han skulle stå där lite handfallen med en portfölj i handen i förd en lång grå rock med slipsen lite slarvit knuten runt halsen och säga "Förlåt, jag kunde inte lämna dig". Jag skulle bli dumpad i kuliserna på dramaten, min rockstjärne-pojkvän skulle dedikera en sång till mig inför 40000pers på en konsert. Jag skulle gifta mig på en öde sandstrand med vinden blåsande lite mjukt i min vita chifong-klänning och tillsammans skulle vi rida iväg mot solnedgången. Det skulle alltid vara mörkt och kallt och regnit ute när telefonen ringer och säger det värsta.
Istället har jag aldrig varit i paris eller besökt ett lyxhotell. Jag tillbringar mer tid på Ica än på exotiska stränder. Och min rockstjärnepojkvän lyser med sin frånvaro. Jag har inget coolt och fancy jobb och studentlivet har jag lagt på is i allafall i ett halvår till kanske längre. Det är alltid soligt och fint ute när telefonen ringer och levererar dålig nyheter och en vit chiffong-kläning skulle aldrig sitta snyggt på mig om jag inte går ner några kilo först.
Men ändå. Jag mår inte dåligt. För första gången i mitt liv har jag ingen ångest över framtiden, det löser sig.
Och ändå, är inte lite av dessa fantasier och förhoppningar själva nostalgins kärna? De få gånger de väl slår in och vi upplever de fanatstiska ögonblicken som vi innerst inne vet bara sker på film, drömmer vi oss alltid tillbaka med en nostalgisk leende och tänker på tiden-då-livet-lekte. Och oftast rationaliserar vi det här minnet och helt plötsligt var allt underbart. Det var tiden då håret aldrig kladdade in sig i läppglansen, tiden då det aldrig regnade när man skulle på fest och man såg ut som en dränkt katt när man kom fram. Tiden då alla sommrar var varma och vintrarna dränktes i snö. Tiden som egentligen bara existerar i våra hjärnor men vi har gjort till våran verklighet. Men det gör inget.
För ibland lär man fly vardagen och bli kär i Paris eller jobba i New York. För hur skulle livet vara utan drömmar?